whenpenmeetspaper -

Dagen efter vi kom hem från akuten påbörjade vi vår resa tillbaka till livet.

Vi gick på promenad i skogen med Vegas, plockade upp glas från växthuset vars dörr hade slagits sönder i den kraftiga vinden och försökte hämta oss mentalt.

Jag blödde ganska mycket den dagen och även dagen därpå. Även magen krampade till och från.

Trots det bestämde jag mig av olika anledningar för att åka och shoppa med en kompis dagen därpå. Jag insåg att jag behövde göra någonting för att gå vidare och min kompis var/är expert på att få mig på positiva tankar.

Upplevelsen var dock inte i närheten av vad jag hade väntat mig. Smärtorna tilltog mer och mer och jag blev tvungen att sätta mig ner på huk mitt inne i butikerna flera gånger.

Som vanligt undvek jag dock värktabletterna som jag hade med mig oavsett hur ont jag fick. Jag menar hur skulle jag veta om jag fick feber eller hur kraftiga smärtorna var om jag tog alvedon? Båda sakerna väldigt viktiga att hålla koll på dagarna efter missfallet enligt läkarna.

När jag körde hemåt skulle jag dock snart få äta upp min envishet. Strax efter jag hade släppt av min kompis så var det så illa att jag skrek när kramperna kom och jag tvingades gång på gång att stanna bilen. Väl hemma kämpade jag mig in till sovrummet där jag la mig på sängen och kröp ihop som en boll.

Smärtan kom i omgångar och var till och med värre än de jag hade upplevt inne på sjukhuset. Benjamin ringde 1177 för att se vad vi skulle göra medan jag tog två alvedon. De ville dock inte prata med honom utan Benjamin tvingades lämna över telefonen till mig trots att jag knappt kunde prata.
Resultatet blev att vi blev tillsagda att åka in till akuten igen.

När det blev vår tur på akuten hade värktabletterna äntligen börjat hjälpa något och efter en hemsk bilfärd och en kämpig väntan i väntrummet gick vi återigen in i det lilla rummet där man förklarar varför man är där.
Sköterskan som satt där tog min temp direkt, gav mig en mugg att kissa i och satte på mig ett sjukhusarmband.
I samma stund insåg jag att jag med största sannolikhet skulle tvingas sova ännu en gång på sjukhuset. Och tyvärr hade jag inte fel.

Efter jag hade kissat i muggen som såg ut att fyllas av mer blod än urin och de hade stuckit mig i fingret, tagit blodtrycket ett antal gånger och tagit min temp ett par gånger till så blev jag återigen inflyttad till ett rum med gynekologstol.
Läkaren som vi mötte där kände jag först inte igen. Jag var rädd att det var läkaren som hade undersökt mig tidigare och blev genast spänd. Tyvärr minns jag ju inte hur han såg ut och inte heller kunde jag i det läget komma ihåg att det här var den läkaren som hade skrivit ut mig från sjukhuset bara två dagar tidigare.
Jag hade dock inte mycket till val utan tvingades ta av mig mina byxor och trosor för att återigen lägga mig i gynekologstolen.
Som vanligt började han undersökningen med något vidgande verktyg och jag kämpade för att slappna av medan mina ben återigen började skaka och fyllas med knottror.
"Ojdå"

Hörde jag läkaren säga följt av en djup suck.
Utan förvarning förde han sedan in en form av tång i mitt underliv och drog i någonting. Jag kände hur det smärtade och frågade vad han höll på med.
Han förklarade att det var en bit moderkaka kvar precis vid öppningen och att jag skulle slippa skrapning om han fick ut den. Och visst ville jag få ut den. Självklart ville jag slippa opereras och få det här överstökat men hans oförsiktiga handling hade skrämt mig och den lilla tilliten som jag hade känt på grund av hans yrke var som bortblåst.
Till slut lät han mig resa mig upp och ta på mig mina kläder igen. Därefter förklarade han att jag skulle få genomgå en skrapning under natten.
I väntan på skrapningen satt vi återigen i väntrummet och jag ringde bland annat min mamma och min syster. Vi det här laget var jag livrädd. Känslan av att den där manliga läkaren slet i moderkakan som satt fast i mig hade etsat sig fast och jag kände mig inte det minsta trygg med att sövas och låta de operera mig.
Det dröjde dock inte länge innan läkaren kom tillbaka och sa att han hade ångrat sig. Eftersom jag hade ätit en halv energybar på vägen till sjukhuset och därmed inte var fastande så skulle jag först få genomgå samma behandling som jag hade gjort förra gången jag låg inlagd.
Jag sa inte emot, även om jag idag önskar att jag hade gjort det.

Min rädsla fick mig nämligen att gå med på att genomgå behandlingen igen även om jag kände mig starkt misstänksam mot att det verkligen skulle hjälpa den här gången eftersom det uppenbarligen inte hade fungerat förra gången.

Väl uppe på rätt avdelning möttes jag återigen av en sköterska och blev inskriven på samma rum som vi hade legat på förra gången.
Till min stora förvåning frågade dock sköterskan om jag var redo för operationen eller om jag hade några frågor.
Jag skulle ju inte opereras?

Det visade sig dock att sköterskan hade fått felaktig information och det stämde som läkaren hade sagt att jag skulle genomgå cytotecbehandlingen över natten igen men att jag skulle vara fastande och förberedd på operation om det skulle behövas.

Hela natten kändes som déjà vu.
Smärtan var tillbaka och varje gång jag hade varit på toa tvingades jag ringa en sköterska så de kunde undersöka det som hade kommit ut ur mig. Den här gången kom dock knappt något koagel. Åtminstone inte i samma utsträckning som förut.

Jag börjde misstänka att det var för att moderkakan som var kvar låg precis i öppningen och att den blockerade vägen. Jag förberedde mig därför mentalt på att tvingas genomgå en skrapning morgonen därpå.
Och som jag misstänkte låg moderkakan kvar i öppningen när en kvinnlig läkare undersökte mig dagen därpå.
Hon sa att hon kanske kunde få ut den och bad mig att krysta.
Jag sa att jag inte visste hur man gjorde men försökte sedan att göra det ändå för att jag verkligen ville få ut de där resterna.

Plötsligt kändes det som om ett kraftigt kardborreband lossnade i min livmoder och ut kom en moderkaka lika stor som om man skulle skurit av mitt pekfinger och min tumme genom att sätta kniven mellan mitt pekfinger och mitt långfinger för att sedan skära hela vägen ner till handleden.

När moderkakan väl var ute undersökte läkaren mig med ett ultraljud och noterade att det fanns ett område i min livmoder som var avvikande och att det därför troligtvis var någonting kvar.

Hon tog en bild på det och gick ut ur rummet för att diskutera med en annan läkare och kom sedan tillbaka in i rummet och meddelade att det troligtvis bara var koagel och att det som var kvar skulle komma ut nu när moderkakan inte längre täckte för utgången.

Därför bedömde hon att det inte behövdes någon skrapning.
Efter hennes undersökning fick jag dock stanna ett par timmar till under bevakning innan jag fick äta något och sedan återigen blev utskriven från sjukhuset.

Fortsättnig följer tyvärr även efter den här gången...