Fredagssnack - Varför jag ofta har dåligt samvete
Då var fredagen här igen, en omtyckt vän för de allra flesta av oss. Och det var faktiskt just den här tolkningen av fredagar som inspirerade mig till att skriva det här inlägget - till att öppna upp mig lite för er.
Rubriken lyder: "varför jag ofta har dåligt samvete" och som ni då säkert kan förstå så tänkte jag berätta något för er som gör att jag ofta får just dåligt samvete. Jag var osäker på om jag skulle skriva det här inlägget då jag inte ens tror att de berörda vet om att jag har den här känslan fullt ut (även om jag ibland försöker förklara). Men bestämde mig för att ändå göra det.
Rubriken lyder: "varför jag ofta har dåligt samvete" och som ni då säkert kan förstå så tänkte jag berätta något för er som gör att jag ofta får just dåligt samvete. Jag var osäker på om jag skulle skriva det här inlägget då jag inte ens tror att de berörda vet om att jag har den här känslan fullt ut (även om jag ibland försöker förklara). Men bestämde mig för att ändå göra det.
På bilden ovan ser ni några av mina närmaste vänner. De här människorna är alltså några av de utöver min familj (vissa av dem är ju dock familj också) som jag verkligen bryr mig om och som jag tycker om att umgås med. De och många fler skänker mig så mycket lycka och roliga stunder och jag är mer än glad över att ha dem vid mig sida.
Men hon skulle ju prata om dåligt samvete tänker ni nu. Och ja det ska jag men innan jag kommer fram dit kände jag att jag behövde ge er lite bakrundsinformation. Men nu åter till ämnet. Jag har alltså ganska ofta dåligt samvete på grund av det här med vänskapsrelationer. Inte för att jag inte anser att jag är en bra vän eller för att jag tycker att jag beter mig illa mot de jag bryr mig om utan helt enkelt för att jag inte hinner se dem så ofta som jag hade önskat.
Jag har på senare år haft många bollar i luften samtidigt och därför tvingats prioritera bort egna nöjen så som att umgås med vänner. Nu finns dock tiden igen (åtminstone så kan jag ta mig tiden lite oftare) men trots det syns vi inte så ofta som vi kanske borde.
För er så låter det här kanske löjligt. Bara träffa dem oftare då tänker ni säkert - men det är inte så enkelt. För även om det kanske låter själviskt så klarar jag mig inte utan skrivandet, jag måste hinna skriva helt enkelt och det tar mycket tid. Dels för att det är min dröm att få leva som författare och skapa historier åt andra men också för att jag mår dåligt om jag inte gör det. Min make vet precis hur det är. Det börjar med att jag blir stressad, kanske lite lättirriterad och kan mycket väl sluta med tårar - och det bara på några dagar utan möjligheten till att skriva.
Men hon skulle ju prata om dåligt samvete tänker ni nu. Och ja det ska jag men innan jag kommer fram dit kände jag att jag behövde ge er lite bakrundsinformation. Men nu åter till ämnet. Jag har alltså ganska ofta dåligt samvete på grund av det här med vänskapsrelationer. Inte för att jag inte anser att jag är en bra vän eller för att jag tycker att jag beter mig illa mot de jag bryr mig om utan helt enkelt för att jag inte hinner se dem så ofta som jag hade önskat.
Jag har på senare år haft många bollar i luften samtidigt och därför tvingats prioritera bort egna nöjen så som att umgås med vänner. Nu finns dock tiden igen (åtminstone så kan jag ta mig tiden lite oftare) men trots det syns vi inte så ofta som vi kanske borde.
För er så låter det här kanske löjligt. Bara träffa dem oftare då tänker ni säkert - men det är inte så enkelt. För även om det kanske låter själviskt så klarar jag mig inte utan skrivandet, jag måste hinna skriva helt enkelt och det tar mycket tid. Dels för att det är min dröm att få leva som författare och skapa historier åt andra men också för att jag mår dåligt om jag inte gör det. Min make vet precis hur det är. Det börjar med att jag blir stressad, kanske lite lättirriterad och kan mycket väl sluta med tårar - och det bara på några dagar utan möjligheten till att skriva.
Jag har på senare tid märkt att det här är något som jag verkar dela med många andra författare. För mig tror jag att det här problemet beror på att jag ser att umgås med vänner som ett nöje för mig. Och att ta sig tid till nöjen när man vet att man vill uppnå något som kräver tid och arbete är för mig svårt. Det har det alltid varit och det spelar egentligen ingen roll vad det är, bidrar det inte direkt till mitt mål så tänker jag ofta att jag kan klara mig utan det - och ja det gäller även sömnen.
Andra måsten såsom matlagning, städning, att hjälpa andra såsom familj och vänner med mera hinns dock med - för de är just måsten och jag vill inte att någon annan ska tvingas bära mitt lass eller må dåligt på grund av mig.
Jag vet inte vad jag egentligen ville åstadkomma med det här inlägget men jag antar att jag bara ville lätta på mitt sinne en aning - precis det som skrivandet ofta hjälper mig med. Kanske hoppades jag också på lite förståelse (även om jag förstår om ni inte förstår - jag är lite konstig ibland) samtidigt som jag hoppas att mina vänner och min familj förstår hur mycket de betyder för mig - inte bara de på bilden!