Döm inte författaren efter texten

(null)

Igår efter jag hade läst upp den första delen av min novell som har relativt stora inslag av spänning/skräck för min man började jag tänka på det här med att vi ofta dömer författaren bakom en berättelse efter innehållet i den. 
 
Ja jag kom till och med på mig själv med att själv ha försökt dra paralleller mellan olika författares texter och deras åsikter/personligheter åtskilliga gånger. Det jag kom fram till var dock att det är helt galet att göra det.
 
Visst är mycket av det jag skriver taget från mig själv och mina erfarenheter och visst försöker jag ofta inkludera viktiga budskap i mina texter men mycket är också taget från saker som jag inte alls står för, saker jag bara har hört talas om och/eller saker som (som tur är) endast befinner sig i mina värsta mardrömmar. 
 
Den här insikten blev särskilt tydlig när jag gav mig på att skriva en novell med skräcktema. Jag menar hur kan jag skriva en bra skrämmande historia utan att inkludera saker som jag anser vara fullständigt orimligt obehagliga och hemska? - Det är ju lite det som är poängen med den här typen av berättelser. 
 
Samtidigt skulle det bli outhärdligt tråkiga historier om jag hela tiden bara skulle skriva om händelser som är så goda att de speglar hur jag vill att världen ska vara.
 
Innan jag lyckades inse detta fullt ut fylldes jag dock av en dålig känsla när min man efter att ha fått första delen av novellen uppläst för sig sa: "Men usch varför skriver du en så hemsk berättelse". 
 
Jag började då direkt fundera på om jag verkligen kunde skriva så - om det var något fel på mig om jag Kunde skriva så. Men till min lättnad så kom jag fram till att så inte var fallet. 
 
Konsten att beröra är inte alltid lätt att behärska och för att överhuvudtaget ha möjligheten att beröra på något sätt så gäller det att våga kliva in på områden som inte känns helt bekväma och som även berör dig som skribent på något sätt - först då kan du på riktigt nå någon annans känslor och påverka dem med hjälp av din text.
 
Och ska jag vara helt ärlig så är jag glad att jag vågade skriva den här berättelsen. Att jag vågade anta utmaningen att skriva i en genre som jag inte vanligtvis brukar skriva i. Men även att jag läste upp en del av den här berättelsen för min man och att han gav mig den ärliga kommentaren som han gjorde.
 
Målet med det här projektet är ju redan uppfyllt - jag har lyckats utveckla mig själv som författare och samtidigt har jag lärt mig något nytt om skrivande som jag tror kommer att frigöra mig på ett positivt sätt när det gäller alla typer av texter.
 
Jag hoppas och tror nämligen att den här erfarenheten kommer göra att jag vågar ta ut svängarna (ännu mer) när jag skriver oavsett ämne och genom att våga göra det så tror jag att jag kommer att lyfta fram mer känslor hos mina läsare.
 
Nu ska det putsas lite till på den där novellen som startade de här tankebanorna innan den förhoppningsvis kan skickas iväg till några testläsare ikväll! 
#1 - Laila

Det ska bli intressant att se om jag vågar läsa den utan att blunda :)

Svar: Tja nu har du texten så det återstår att se men det är ju en fördel att titta om man ska kunna läsa ;)
Isabella Lundberg

#2 - Håkan Mattsson

Det där känner jag igen mig i. Skrev själv en krönika som nuddar samma ämne, då med fokus på politisk inkorrekthet inom skönlitteraturen. Är det okej att ens karaktärer beter sig som svin? Har hemska åsikter och värderingar? Det innebär ju inte att jag som författare har det... :-)

Svar: Tycker du gör helt rätt! Som sagt skulle blivit tråkiga texter om alla karaktärer beter sig "korrekt" och ingenting egentligen händer genom en hel text.. Så länge det inte är en självbiografi så ska det ju faktiskt vara påhittat 😉
Isabella Lundberg