Vårt missfall del 1 - Dagen då vi förlorade dig

Efter mycket velande fram och tillbaka har jag som ni kan se bestämt mig för att dela med mig av den svåraste tiden i mitt liv hittills.

Dagen då vi förlorade dig vaknade vi till sol och fågelkvitter. Våren började äntligen visa sig, trädens första blommor hade slagit ut och en dag fylld av utomhusaktiviteter väntade din pappa och mig.

   En lång promenad med Vegas ner till sjön fylld med prat om dig och vår gemensamma framtid följdes av tvättning av bilarna. Jag kände mig lycklig och lugn. Vi hade nått vecka 16 i graviditeten och därmed tagit oss igenom de mest riskfyllda veckorna och mitt illamående var borta sedan någon vecka tillbaka. Nu skulle vi njuta av resten av graviditeten.

   Vad jag inte visste då var att vår värld snart skulle vändas upp och ner.
   Av någon anledning kände jag en konstig känsla mellan benen och kände efter.

   Blod.

   Mitt hjärta stannade samtidigt som jag sprang mot dörren och mumlade till din pappa att det var blod.

   Väl inne på toan tog jag en bit papper och torkade mig mellan benen.

   Mer blod.

   Jag slet av två nya pappersbitar och insåg att även de märktes av klarrött färskt blod. Utan att kunna styra min kropp hade jag snart sprungit till din pappa och ropat in honom.

   Även han stressades av blodet. Ändå tror jag ingen av oss riktigt förstod.

   Din pappa sprang ut för att skölja av bilen, få in alla sakerna och ta in Vegas medan jag ringde 1177.

   Då brast det för mig. Tårarna forsade ner för mina kinder och mina knän vek sig medan kön stod stilla i telefonen.

   Jag skickade ett sms till din pappa och bad honom komma in då jag inte visste om jag klarade av att prata. Han såg inte det.

   Med stapplande steg tvingades jag därför fram till dörren där jag lyckades få din pappa till att höra mig.

   Han sprang direkt fram till oss och tog oss i sina armar. Därefter bestämde vi oss för att åka in till akuten trots att 1177 inte hade svarat och la därför på luren.

   Jag ringde din mormor och berättade om blodet mellan mina snyftningar. Hon försökte lugna mig. Samtidigt visste jag att jag var tvungen att vara lugn för din skull. Därför trängde jag undan tårarna under bilfärden, ringde upp 1177 igen för att försäkra oss om vart vi skulle köra och försökte fokusera tankarna på att vi skulle få se dig för första gången idag.

   För att du skulle vara död var inte möjligt. Det fanns liksom inte.

   När vi till slut kom fram till väntrummet på akuten i Karlskrona var jag lugn. Åtminstone ville jag intala mig själv det.

   Ett barn som troligtvis nyligen lärt sig gå irrade runt i väntrummet och jag satt och tänkte på hur det skulle vara när du var ute hos oss. När du började irra omkring på lika stapplande ben som den där lilla killen.

När det blev vår tur att bli undersökta gick allt väldigt fort. Jag tror att de kollade blodtrycket, blodvärdet och kanske också min temp innan mannen som skulle utföra ultraljudet kom in.

   Jag minns att jag tog av mig mina byxor och trosor för att sedan sätta mig i gynekologstolen.

   Jag klämde sedan hårt om din pappas hand medan mannen började undersöka mig. Mina ben skakade samtidigt som de fylldes av knottror.

   Mannen började med att trycka hårt på nederdelen av min mage och undersöka mitt underliv med hjälp av något vidgande verktyg innan han förde in ultraljudsapparaten i min kropp.

   Jag kunde inte se skärmen där ultraljudet visades eftersom den var vänd bort från mig och inte heller minns jag hur mannen som utförde undersökningen såg ut. Hela den händelsen skuggas av ett stort mörker. Vissa delar är helt borta.

   "Där är klumpen, hjärtat slutade slå i vecka 8 ungefär", sa mannen sakligt när han vände skärmen mot mig.

   Min värld kollapsade samtidigt som miljoner tankar passerade i mitt inre. Jag hörde mina egna skrik eka i rummet samtidigt som jag täckte för ansiktet med den handen som jag inte krampaktigt klämde kring din pappas hand.

   Inga tårar kom då trots att jag aldrig känt mig så krossad. Med tom blick gick jag istället bort till mina kläder och drog på mig dem medan blodfyllt gel rann ner i mina trosor.

   Jag hörde mannen som hade kallat dig "klumpen" upprepa ordet "ja" mellan mina snyftningar innan han kort förklarade att det måste varit något fel på dig eftersom du hade slutat växa och ditt hjärta hade slutat slå.

   Jag ville skrika högt, ville ta mig ut därifrån och aldrig se den där mannen igen. Ändå tvingades jag höra honom snabbt gå vidare till nästa steg.

   "Vill du ta tabletter för att processen ska sättas igång eller vill du vänta ut det? Om du väntar ut det kan det ta väldigt lång tid"

   Hans ord var oväntade. Inte var jag redo att ta det beslutet nu? Fem minuter var han villig att ge mig för att jag skulle kunna ringa din mormor och din moster. Innan jag hade hunnit prata klart var mannen dock tillbaka i rummet och ville ha ett svar.

   Jag valde igångsättning. Trots att jag var så rädd för de där pillerna, smärtan de kunde bidra till och eventuella biverkningar så visste jag att jag var tvungen att göra det. Jag kunde inte låta min kropp luras mer och det var inte rätt mot dig att låta dig stanna där inne längre. Det var dags för dig att få ro.

   Allt var dock så förvirrande när sköterskan som skulle ge mig pillerna kom in i rummet som vi hade blivit tilldelade.

   Var du verkligen död? Kunde läkaren ha sett fel? Skulle jag tvingas döda mitt barn?

   Miljoner frågor likt de där irrade runt i mitt huvud. Innerst inne visste jag att jag behövde ett ultraljud till för att känna mig säker på att mitt beslut var rätt. Att du verkligen var död och att jag därför var tvungen att ta de där pillerna. Samtidigt ville jag verkligen inte träffa den där läkaren igen.

   Men jag var tvungen och därför låg jag snart i en sådan där gynekologstol igen med samma läkare suckandes framför mig medan han återigen trädde en kondom över munstycket till det vaginala ultraljudet.

   Vi var fler i rummet den här gången. Det var du, jag, din pappa, din farmor, en sköterska och så den där manliga läkaren.

   Tyvärr såg alla samma sak. Du rörde inte på dig och ditt hjärta slog inte.

    Innan vi hade gått in i rummet hade jag bett sköterskan om en bild på dig och som tur var lyssnade den manliga läkaren på henne när hon bad om den och gav mig en även om han tog bilden både hastigt och motvilligt.

   Den bilden kommer jag att hålla hårt i. Min första och enda bild på dig.

Väl tillbaka i vårt rum tvingades jag återigen dra ner byxorna och trosorna och spreta med benen. Den här gången medan en sköterska stoppade upp 4 stycken tabletter djupt in i mitt underliv för att påbörja processen med att föda ut dig.

   Jag skakade igen. Jag var livrädd över vad som skulle hända och hur det skulle kännas men visste samtidigt att jag var tvungen att stå ut.

   När tabletterna var på plats och jag hade fått en värktablett lämnade sköterskan rummet efter hon hade sagt till mig att jag var tvungen att ligga ner i minst en halvtimme innan jag reste mig upp.

   Efter en stund kom en vän till mig till sjukhuset. Hon hade köpt med sig massor av saker till din pappa och mig och hennes närvaro fick mig att slappna av lite mer.

   När jag väl fick resa mig upp gick vi fram och tillbaka i korridoren för att få igång värkarna mer.

   Ingenting hände.

   Till slut bestämde din farmor och min kompis sig får att åka hem och jag och din pappa bestämde oss för att försöka sova när sköterskan hade varit inne i rummet och satt in ytterligare två tabletter i mitt underliv.

   Konstigt nog har jag aldrig riktigt haft svårt att somna även om jag är extremt ledsen, så även den här gången lyckades jag somna samtidigt som smärtorna tilltog i kraft.

   Sköterskorna väckte mig två gånger. Första gången vid 12 när de meddelade att jag inte längre fick dricka någonting och andra gången minns jag knappt.

   Morgonen kom och i princip ingenting mer hade hänt. Jag försökte röra på mig för att få igång allt eftersom sköterskorna hade sagt att de skulle söva mig och skrapa ut det som fanns i min livmoder om du inte hade kommit ut inom en rimlig tid.

   Jag var livrädd.

   Rädd för hur jag skulle känna när du kom ut men också rädd för att tvingas sövas och genomgå skrapningen.

   Snart började dock stora koagel av blod komma ut ur min livmoder när jag satt på beckenet på toaletten. Sköterskorna undersökte dem varje gång och vid ett tillfälle trodde vi nästan att det var du som hade kommit ut.

   När läkaren gick sin rond på förmiddagen fick vi dock beskedet att det troligtvis inte hade varit du och att jag skulle förbereda mig för skrapning om du inte kom ut snart. Jag fick alltså fortfarande inte varken äta eller dricka och rädslan för att sövas ökade stegvis. 

   Jag tvingade mig själv att gå runt i rummet. Den märkliga känslan av att livmodern drog ihop sig kom och gick precis som den hade gjort under natten. Det gjorde såklart ont, men det gjorde inte tillräckligt ont enligt mig.

   Rädslan för smärtan från behandlingen var borta och istället önskade jag att jag fick känna mer av den. Att jag kunde få så pass ont så att den fysiska smärtan kunde hålla mina tankar borta från den psykiska smärtan. Tyvärr fick jag dock inte ondare.

   Däremot skulle jag snart få uppleva den mest främmande känsla jag någonsin upplevt. Följt av en nysning kände jag nämligen hur någonting kom ut ur mig samtidigt som någon form av vätska flödade ut ur mig.

   Jag gick in på toaletten och drog ner byxorna och fick syn på dig liggandes i min binda. Den blodfyllda vätskan hade sugits upp av den stora bindan och du låg därför ensam och fullt synlig ovanpå den.

   Jag kunde inte sluta titta på dig. Kunde inte förstå varför det hade blivit såhär. Jag ville egentligen inte se dig död. Samtidigt kände jag att jag var tvungen att göra det för att förstå att du faktiskt var död.
   Snart kom en sköterska in på toaletten för att hämta dig. Hon vek upp bindan för att jag skulle slippa se. Troligtvis trodde hon att det var att se dig som var det jobbiga i den situationen. Det var det inte. Det smärtsamma beskedet hade jag redan fått dagen innan. Att se dig komma ut hel och veta att du då skulle få läggas i en form av minneslund var snarare en lättnad för mig.

   Ändå kommer jag aldrig kunna släppa den där stunden. Bilderna från det där toalettbesöket kommer nog alltid stanna kvar på min näthinna.

När du hade kommit ut meddelade sköterskorna att jag inte skulle behöva skrapas. Att allt troligtvis hade kommit ut nu med tanke på att en bit av moderkakan hade varit fäst vid dig.

   Trots det fick vi stanna ett par timmar till innan vi blev utskrivna av en läkare som jag inte hade träffat en enda gång sedan jag kom in till akuten.
   Medan vi väntade låg vi mestadels på sängen, jag med mitt huvud klistrat vid din pappas bröst.Tom på känslor och tom på tårar låg jag där och försökte förstå vad det senaste dygnet hade inneburit.